När jag i min ungdom läste det finska nationaleposet Kalevala fastnade jag särskilt för berättelsen om mästersmeden Ilmarinen och gottekvarnen Sampo, en magisk artefakt som producerade rikedom för den som behärskade dess magi. Ilmarinen skänkte Sampo till det ondsinta folket i Pohjola i utbyte mot dess sköna jungfrus hand i äktenskapets helgd. Epiken är elementär, som för-kristna muntliga traktat i allmänhet är, en historia om ont och gott, om givmildhet och girighet, om de godas intentioner mot de ondas baktankar, ty Sampo låstes in i ett berg och kunde endast nyttjas av Pohjolas onda härskarinna Luohi. Vad kan då denna lilla historia lära oss nutidsmänniskor? Den första lärdomen är den rent fördelningspolitiska: Vi ska inte göra oss beroende av en gottekvarn, eller på modernt språk: landsbygdsstöd för vår egen välgång. Bidrag kommer och går, men de värden vi själva skapar består. De nya socialdemokraterna lovade i valrörelsen ökade bidrag, något som valmanskåren vände sig emot och istället gav främst Moderaternas arbetslinje “tummen upp”. Så borde vi resonera även här i landsbygden, för den andra sensmoralen i historien om Ilmarinen och Sampo är att även de bästa intentioner kan gå fel. Landsbygdsstödet är en vällovlig tanke, det medges, men om det enda resultatet blir att göra landsbygdens folk mer bidragsberoende, så har den goda intentionen, likt Sampo, slagit fel.
