Den senaste tidens debatter har kommit att handla om kristendomens särställning i den svenska skolan. Liberala motkrafter har satt sig emot sin egen partiledare, vice statsminister Jan Björklund i frågan, och med rätta utifrån deras egna liberala synsätt och utgångspunkter. För mig som konservativt sinnad är det dock en självklarhet att kristendomen även i fortsättningen ska ha en särställning i den svenska skolan, inte minst med tanke på vår svenska lagstiftning som bygger på kristna värderingar, utan också för den etik som kristendomen förmedlar till medborgaren i landet Sverige. Enligt mitt synsätt handlar det egentligen inte om huruvida man tror på Gud och Jesus som andliga entiteter eller inte, utan mer hur man värderar den etik som återfinns inom kristenheten. Visst finns det religiösa galningar som Tuve Skånberg och Siwert Öholm, men de är att betrakta som beklagansvärda undantag i ett större, godare syfte. För det finns värden som är beständiga i vårt samhälle, och när civilsamhället rustas ner för kollektivistiska lösningar, blir behovet av en etisk kompass än större. Därför är det för mig glädjande av kristendomens särställning bevaras, oavsett hur långt eller kort man vandrat på trons väg, om man ens befinner sig på stigen. Även en ateist kan göra det goda och rätta, men kristendomens etik behövs än mer i dagens samhälle.
